Trädgården
En musikalisk föreställning om Fredrika Runeberg
Trädgården var projektkören Exaudios föreställning där kören sjunger, tänker och drömmer utgående från Fredrika Runebergs liv och gärning. Genom att spegla sig i Fredrika Runebergs livsöde vill Exaudio lyfta fram frågor kring människans, och i synnerhet kvinnans, villkor för växande. Gammal och ny musik förenas med brännande texter och sceniska element till en sammanhängande musikalisk föreställning. Exaudio lyfter fram och begrundar en av 1800-talets modiga, men stundvis förbisedda, kvinnliga författare och därmed utforskar sångarna också en bit finlandssvensk historia – och sig själva.
I den sceniska föreställningen står musiken i fokus. I föreställningen ingår musik av kompositörer som Greta Dahlström och Emma Salokoski, samt specialkomponerad och nyarrangerad musik av Ida Olsonen och Hanna Kronqvist. Förutom Fredrika Runebergs röst hör vi också texter av bland annat Märta Tikkanen, Edith Södergran och Catharina Östman.
Manus och regi: Lina Teir, musikalisk ledning: Hanna Kronqvist
Föreställningen framfördes i Helsingfors, Åbo, Karleby och Stockholm och mottogs väl av både publik och press.
En saga om vreden
av Fredrika Runeberg
Vet du vad vrede är? Jo, det är en hel knippe dolkar och svärd, fina, skarpa, vassa och osynliga. De finnas just invid människohjärtat, vid somliga hjärtan flere, vid somliga färre, hos somliga stora, vassa och skarpa mera än om de vore smidda av det finaste stål, hos andra likna de blott små knappnålar, ja hos några till och med agnar. De ligga helt tätt tillsammans, lika bladen i en pennkniv med många bett och inrättningar, och äro så konstfullt sammanfogade att de upptaga blott ett helt litet rum, och där sammanhållas de av en stark klämmare från hjärtat.
Men när hjärtat kommer i sådan svällning att klämmarn rubbas, då springa fjädrar opp och alla de fina skarpa vapnen spridas omkring till tungans spets, till ögat, till handen, ja till varje kroppens del, och därifrån ut i världen. De såra, de sticka, de mörda blint vad de träffa, men vi som utsända dem, vi märka dem vanligen inte, ty de äro osynliga. Sedan de rasat så länge att de spända nervfjädrarne slaknat, då falla de åter småningom tillbaka, var på sin plats och den starka klämmarn griper åter fast över dem.
Men ser du, det händer ändå att mången stackars kvinna märker sprittningen när fjädrarne slå opp. Förskräckt över att de vassa vapnen äro lössläppta vil hon samla dem åter, men vad förmår hon, den svaga, vad förstår hon, den olärda, av deras konstiga mekanik. Men hon strävar och bjuder till och trycker dem så rakt ned i sitt bröst, in i hjärtat, våldsamt, våldsamt, de måste ned, och slutligen, sedan hon länge arbetat med dem, måste de jämka sig in på sina bestämda rum och klämmarn griper om dem; men hjärtat är söndersargat och det är så sjukt innan det helnar igen. Dock öga och tunga kasta inga dolkar mera, och hon känner sig åtminstone åter vara kvinna.
Sök dock icke för ro skull att lösa hennes vrede, du vet icke hur den kan ge smärta. Och så är det slut med min saga.
“Mångsysslaren Lina Teir står för manus och regi i Trädgården och helheten är formad med säker hand. Att utnyttja en kör som kollektiv aktör på scen är inte alldeles enkelt. Rent tekniskt är det förstås utmanande att få rörelser och sådant att sitta, men själv fäste jag mig speciellt vid utmaningen att servera en kollektiv tolkning. Alla sångare tycks verkligen vilja uttrycka någonting med detta projekt, och de enskilda insatserna är snyggt utportionerade med flera olika Fredrikagestalter och textläsning.”